How to Frau – svenska

For this post in English please click here!

Detta är en guide för att enklare förstå 1500-talets kvinnodräkt i Nordeuropa med fokus på kvinnor från en lägre social status framarbetad av mig Cathrin Åhlén och Andrea Dolores som har bloggen “The Vulgar Crowd”

Innan man börjar på en dräkt är det viktigt att man funderar på vilken samhällsklass eller typ av kvinna man ska återskapa. Det handlar inte om att lajva eller rollspela, utan om att göra en konstruktion som känns historiskt relevant.
Under 1500-talet skiljde sig kvinnor mycket från varandra, inte bara mellan samhällsklasser. Även kvinnor från samma “skikt” klädde sig utifrån vilken position de hade i samhället.
Därför är det lite olyckligt att klumpa ihop alla dessa fantastiska kvinnor i en förenklad enhetlig grupp som många gör idag. Det är viktigt att komma ihåg att de kvinnor som ingick i trossen med legoknektar som tex. landsknektar inte är kvinnliga landsknektar, de är inte soldater. De är kvinnor som ingår i trossen på grund av militära behov, baserat på vad soldaterna behövde under sina militära tåg – hushållsfunktioner, följeslagerskor, skökor, diverse hantverk. Kaptenens hustru hade inte samma funktion som vinmånglerskan exempelvis, utan erhåller helt olika status i gruppen.

Därför är det en bra sak att fundera på vilken slags kvinna man vill återskapa, och vilken hennes funktion i en tross är. Först när man vet det så kan man gå vidare och bygga sin dräkt. Det kanske låter skittråkigt, men detta är för att du ska få hjälp att göra val för din dräkt och ska enbart ses som något positivt; som en hjälp.
Något som är värt att tänka på är att kvinnor i tross under tidig modern tid valde att följa en farlig, oberäknelig och av samhället socialt exkluderad grupp; landsknektarna. I Europa under denna tid var landsknekten associerad med våld, skräck och blodspillan – samhället både avskydde och fruktade dem.
Det är därför högst troligt att den absoluta majoriteten av de kvinnor som trots detta valde att följa dem kom från lägre klasser i samhället utan någon högre social status.

Eftersom dessa kvinnor alltså inte är en enhetlig grupp är det en direkt felaktighet att kalla dessa kvinnor “kampfraus”. Istället bör man se till vilka dessa kvinnor faktiskt var. Genom att gå från den alltför generaliserande mallen “kampfrau”, och istället tänka “lägre stånds kvinna” så har du på ett sätt mycket mer frihet i ditt skapande då du nu väljer att gestalta en person med ett yrke eller uppgift och inte en plattityd. Det är just därför som ordet ”kampfrau” är ett dåligt, och framförallt historiskt inkorrekt, ord. Själva ordet kampfrau har använts länge inom olika historiska föreningar och har på grund av sin popluaritet spridit sig utanför dessa föreningar, så pass långt att folk inte vet om att det bara är ett “hittepå” ord. Att med detta ord släta över den mångfald som fanns bland kvinnorna i trossen känns otroligt tråkigt och framför allt nedvärderande mot kvinnohistorien.

Underkläder

Som du kanske redan har noterat så har figuren på bilden bara på sig ett par hosor. Det finns en anledning till detta och det är faktumet att detta är det understa lagret. Korsetter, snörliv, trosor och mamelucker kommer in mycket senare i historien. Det tidigaste snörlivet som finns bevarat är från sent 1500-tal och trosorna är otroligt mycket senare, inte fören en bit in på 1900-talet i och med de kortare kjolarna börjar de likna det vi är vana vid att se.

Om du siktar på att vara så korrekt som möjligt så är detta ditt understa lager.

Hosorna görs i ull som är skuren på skrå (på diagonalen) för att få maximal stretch i tyget och som du ser så har de en sydd sula som fortsätter upp i benet och formar en kil. Den har även en söm bak som gör att man kan forma den efter benet.
Som kvinna bär man knähöga hosor som håller sig uppe genom att knyta ett strumpeband runt om benet.
Hosorna kan vara både enfärgade och vertikalrandiga, men mest vanligt verkar vara helt enfärgade på kvinnor av enklare sort.

Akta dig för

Moderna underkläder – Det är svårt att bygga en historisk siluett när du i grunden har en modern siluett på grund av dina moderna underkläder.

Korsetter och snörliv – allt 1500-tal är inte Tudor. Om du tittar på
samtida konst så kommer du att se att England, Italien och Tysklands siluetter ser otroligt olika ut. I Tyskland ser man helt klart ett mjukare liv med en rundad byst, inte konformad snörlivsform.

Skor

Skor under denna period varierar – ju enklare ”klumpigare” skor, desto fattigare bärare. Den mest framträdande och moderiktiga skon på 1500-talet är dock oxmulen, en lågsko med fyrkantig form i framkant. Formen varierar från lätt rundade till mer överdrivna varianter. Något som är värt att nämna om 1500-talets skor är att de är randsydda, till skillnad från medeltidens vändsydda skor.

Detta betyder att de är sydda på lästen med rätsidan utåt och har först en bindsula där ovanlädret sitter fast i och sedan har de en slitsula fastsydd under detta. Den är fastsydd i en remsa läder som kallas just för rand, som sys med i samma söm som ovanläder och bindsulan, det som brukar benämnas “bes” på medeltids skor. Detta är såklart väldigt smidigt då man nu får möjligheten att helt enkelt byta ut sulan när den blivit för sliten utan att de egentligen påverkar resten av skon. Man får en synlig söm för slitsulan som är fastsydd, på samma sätt som klassiska herrskor.

Oxmularna är alltså inte de enda skorna som bärs vid denna tidpunkt, det finns en mångfald av olika skor. Därför är det viktigt att kolla hur skorna ser ut i det område som du har valt att återskapa och även klassmässigt. Bönder visas ofta på bilder med grova mer rundade skor medan finare folk bär desto nättare skor, både mer slitsade och
dekorerade.

Akta dig för

Fel sko på fel person – Bara för att en slags skomodell har funnits i England på 1520 -talet så betyder det inte att man automatiskt kan använda den skon när man gör tyskt eller italienskt 1520-tal. På samma sätt som att en engelsk bonde inte har samma slags skor som en engelsk kung.

Synliga sömmar – På historiska skor ser man inte några sömmar på skons rätsida. Varken hälkappan eller eventuella sidsömmar sys med en söm som syns. På randsydda skor är den enda sömmen som syns just sömmen som fäster slitsulan

Särk

Formen på särken varierar stort, allt från väldigt enkla med ganska lite vidd till plagg där det är uppenbart att tygåtgången har varit stor.
Särkarna finns både med höga kragar och låga kragar och jag kan inte se att det ena eller det andra som vanligare inom något samhällsskikt, men det man kan tänka på är att mängden på tyg och finheten på tyget kan man koppla till den klass man vill återskapa.

Kragarna kan vara allt från vackert broderade med små veck till enklare former av veckningar där man helt enkelt har sytt fast ett slätt linneband av samma tyg som särken utanpå för att hålla ihop vecken. Samma sak är det även när man kommer avslutet vid ärmen, även om det allra vanligaste är enkla snören som man knyter som en liten rosett vid varje handled.
Det man ofta inte ser är vilken slags stängning som särken har, där kan man tänka sig att det är en dold hyska och hake stängning som det handlar om. Dold stängning verkar ha varit vanligt men andra sätt att stänga sin särk verkar ha varit antingen enkla linneband eller dekorerade flätade band som matchar den eventuella smocken. Det finns även bilder på spännen, knappar och pärlor som stängning men man bör tänka på att dessa oftast hittas på överklassens fina särkar och kanske inte passar in på en enkelt kvinna i en tross.

Akta dig för

Kort särk – Gör din särk knälång eller till vaderna, man har ännu inte börjat använda underkjolar så din särk är det som skyddar din kropp från yllet och vise versa. Men gör inte särken golvlång, en våt linnefåll är kall och obehaglig mot benen.

Håll dig till din klass – En fattig soldatfru har inte en särk med guldband, broderier och pärlor. Tänk över vilka val du gör så kommer du att få en mycket trovärdigare dräkt.

Råsiden – Kanske känns det lyxigt med en sidensärk, och “råsiden ser ju ut som linne”. Men råsiden som material är inte korrekt för 1500-talet, dessutom så är det känsligt för svett vilket inte är optimalt för en särk.

Underklänning

Som jag nämnde tidigare så kommer moderna bh:ar och korsetter mycket senare än 1500-talet. Men självklart så har man använt sig av någon form av byststöd. Vi har tex. fynden från Schloss Lengberg som visar på många olika sätt att stödja bysten i form av linne- “bh:ar”.
Lengberg-fynden är daterade till sent 1400-tal och det finns många bilder från 1300-talet som visar på liknande bh-klänningar.

När vi kommer till början av 1500-talet så försvinner dessa ut bilder och istället så ser vi ärmlösa ullklänningar istället. Vi hittar liknade klänningar över hela Europa på kvinnor som utför kroppsarbeten. Vi ser dom dock inte på kvinnor utanför “hemmet” eller den privata sfären av den enkla anledningen att man bar en klänning över den när man skulle vistas i mer sociala sammanhang.

Underklänningen hade ibland ränder på kjolen, speciellt när man kommer upp i social status och med detta kommer även lagar och regler om vilka som får ha vilka material och hur många ränder man fick ha. Självklart så betyder det faktum att det finns reglerna att folk bröt mot dom, men man kan ta sig en funderare om tvätterskan verkligen hade sidenbrokadränder på sin underklänning. Med största säkerhet inte.

Det finns inga belägg för att underklänningarna var styva som korsetter utan det är vanligt i tavlor och träsnitt att man ser att bysten har en mjukt rundad form.

Akta dig för

Underkjolar – Det finns inga belägg för att man använde sig av underkjolar. Många använder sig av linneunderkjolar för att få mer form över höfterna och för att skydda benen från ullen. Mitt tips är att istället ha en längre särk, något vi har belägg för och börja använda sig av en hel underklänning istället för att få till de fantastiska 1500-talshöfterna och en korrekt silhuett.

Modern bh – I slutändan så är det så att moderna underkläder kommer att ge en modern silhuett till din klänning. Ibland måste man släppa sin moderna estetik för att få en korrekt form istället.

Överklänning

Det klassiska tidiga 1500-tals klänningen i Nordeuropa har en hög midja och en djup urringning. Formen på klänningen varierar på vart i Nordeuropa du är men generellt i Tyskland så är en klänning med fyrkantig ringning och stängning fram vanligast. Klänningen är lika djupt urringad fram som bak och har ofta några ränder på kjolen. Kjolen är på veckad mot livet och fastsydd. Separat kjol och jacka förekommer inte.

Det är lätt att dras med i männens överdådighet här, men generellt så är kvinnokläderna mycket enklare i snitt och dekorationer än männens. Slitsningarna som är så vanligt på männens kläder lyser med sin frånvaro och man kan möjligtvis sträcka sig till enklare slitsningar på kjolens ränder eller i undantagsfall på den kontrasterande remsan som följer urringningen och öppning mitt fram.

Även ärmen som på männen ofta är överdådigt puffig är mycket enklare och relativt ofta ser man en helt slät ärm med en manschett på som antingen kan bäras uppfälld eller nedfälld över handen. Det förekommer enklare slitsning av ärmen vid axel och armbåge, men de är långt ifrån så stora och extravaganta som männens.
Det är just den kontrasten mellan männen och kvinnorna som är så vacker när man ser trossen samlad, låt männen ha sina överdådiga överkroppar och smala ben och låt kvinnorna vara motsatsen, breda höfter och i relation till höfterna nätta överkroppar.

Akta dig för

För låg midja – många bär sin klänning på höfterna och får på grund av detta inte riktigt till en bra silhuett. Låt midjan vara där den ska en bra bit över din navel så kommer du av naturen få snygga 1500-talshöfter och en korrekt siluett.

För hög urringning – om man tittar på träsnitten så är urringningen oftast jättelåg, detta spelar ju ingen roll för du bär en särk över så tuttarna kommer inte att hoppa ut, våga gå lite lägre både fram och i ryggen så kommer du får en klänning som har ett mycket mer korrekt utseende.

Glipande snörning – Det hör till ovanligheterna att man ser snöringen på plaggen, gemene kvinna visade sig inte i en klänning som glipade fram utan den ska snöras HELT stängd eller knäppas helt med hyska och hake.

På huvudet

När man kollar på samtida tavlor och grafiska tryck blir det tydligt – vuxna kvinnor dolde sitt hår. Att bära sitt hår utsläppt är någonting som möjligtvis gjordes av extremt unga ogifta kvinnor eller möjligtvis prostituerade. Men gemene kvinnan bar sitt hår uppsatt och oftast täckt. Det uppsatta håret och huvudduk är så pass vanligt att man t.ex. ser samtida avbildningar på kvinnor i badhus med huvudduk på.

Även bland prostituerade ser man en övervägande majoritet med uppsatt och täckt hår. Vill man inte ha täckt hår så bör det vara ordentlig flätad uppsättning på huvudet. De synliga söta flätkringlorna som kikar fram under det sena 1400-talets huvuddukar är dessvärre hopplöst omodernt under 1500-talet. Nu täcker man istället håret helt om man har huvudduk.

En vanlig huvudbonad är den stoppade linnehätta som är så typisk för det nordeuropeiska modet. Det har med all säkerhet börjat med att man har lagt sitt flätade hår bak på huvudet under huvudduken, men som sedan modeenligt började överdrivas. Man tog hjälp av stoppning, och t.ex. ”wulsthaubes” en stoppad hätta, som man sedan draperade huvudduken över. Formen varierar från liten till enorm.

Doken finns i alla varianter, allt ifrån odekorerade linnedok och supertunna silkesslöjor till rikt dekorerade och broderade. Som alltid är det en fråga om vem man vill gestalta.

Akta dig för

Synligt hår – det enklaste sättet att historiskt förhöja sin dräkt är att sätta på sig en ordentlig huvudbonad, var inte rädd för den stoppade hättan. Den må se konstig ut tagen ur sitt sammanhang, men ihop med en tidigmodern kvinnodräkt så är den oslagbar. Vill du inte ha en wulsthaube på dig så finns det de vanliga draperade doken att välja på, titta på bilder, du kommer nog att hitta något som du trivs med.

Hattar

1500-talet erbjuder en stor variation av hattar. Ska man generalisera så tycks två sorters hattar vara extra populära – den som har ett delat brätte där brättet går lite omlott varandra med eventuellt ett fåtal fjädrar. Eller den som ser ut som om den har rynkat tyg på undersidan och är fylld av fjädrar.

På vanliga kvinnor så är hattar över lag ingen självklarhet, och de hattar som man ser är oftare utav den enklare varianten. Det är ett säkrare kort att helt enkelt strunta i hatten, man klarar sig väldigt långt på huvudduken och den stoppade hättan. Det är klart att det finns avbildningar på helt galet befjädrade hattar men det innebär inte att det var någon norm att stoppa hela fågelns fjädrar i hatten. Det är inte direkt praktiskt för en hårt arbetande kvinna i en tross – en hysteriskt befjädrad hatt är nog snarare i vägen för tex en enkel tvätterska. Hos prostituerade kvinnor/skökor tycks dock fjädrar vara något vanligare.

När man kommer till valet av fjädrar så är ofärgad struts absolut mest förekommande under 1500-talet. Självklart kan man leka med tanken att andra typer av fjädrar förekom, men studerar man samtida avbildningar är strutsen i en extrem majoritet. Alla bar dem – vi ser dem hos landsknektar, på förmögna handelsmän och tom högadel, som t.ex. modekungen Henrik VIII.
Färgade fjädrar är ovanligt under 1500-talet. Om färgade fjädrar förekom var de i så fall naturligtvis växtfärgade, en process som är tekniskt svår att få till och troligen därför inte särskilt vanligt förekommande. Istället är framförallt vita eller naturligt gråa strutsfjädrar allra vanligast, alternativt naturligt svarta.

Tänk över på vem du återskapar och titta på samtida avbildningar, du kommer snart se att de färgade fjädrarna lyser med sin frånvaro.

Akta dig för

Slitsa inte sönder din hatt – den populära slitsade hattkullen finns det inga belägg för, man kan eventuell slitsa i brätten men det är mycket mer vanligt att låta bli. Pynta istället med ett fåtal fjädrar, eller varför inte strunta i att slitsa den helt?

Undvik färgglada fjädrar – de finns men är extremt ovanligt. Visst kan det kännas fint att matcha klänningen med syntetiskt färgade fjädrar men särskilt historiskt är det inte – varför inte hänge sig åt den naturliga strutsfjäderns underbara värld? Snyggt på 1500-talet, snyggt idag!

Gollar

Det vanligaste värmeplagget som man ser är den lilla korta capen, den kan antingen ha hög krage eller ingen krage alls och den kan antingen vara kort eller så kan den vara mer mantellik och gå ned till höfterna.
Man kan se det som en struthätta utan struten och den går bra att fodra med päls för att få lite extra värme.

Det finns ett antal bilder på kvinnor med sådana caper som bärs över det man bär på ryggen, ett bra sätt att hålla vätan borta från packningen.
Gollarn är ett trendplagg lika mycket som det är ett praktiskt plagg, och det är ofta dekorerat med bårder i avvikande färg och/eller material.

På avbildningar av kvinnor från högre klasser kan man se att dem i brokad och med fina spännen. Men på enklare kvinnor ser man oftast ingen stängning alls, utan man kan istället förutsätta att man använde sig av antingen hyskor och hakar eller så lät man den helt enkelt bara ligga på axlarna. Alternativt dolda snören som man knöt ihop som en rosett.

Det finns även exempel på dessa värmeplagg som liknar mer korta västar och som är mer fyrkantiga i snittet.
Kolla vad som är mest vanligt för det du vill återskapa, kanske behöver du ingen gollar alls.

Akta dig för

Blanda olika klasser – det är lät att bli förälskad i ett plagg från överklassen, men som alltid, välj plagg som representerar det du återskapar.
Om man behöver leta sig blodig efter “bevis” för ett plagg eller en detalj man vill göra så kanske man redan där bör inse att det man är ute efter kanske inte var särskilt vanligt förekommande.
En bättre utgångspunkt är att börja med att leta efter det som är gemensamma nämnare i det samtida modet – hitta det som är ofta förekommande.
När man “knäckt koden” så kommer du att kunna göra ett plagg som känns trovärdigt. Bara för att något är från en lägre klass så betyder det inte per automatik att det är tråkigt – hitta det som gör ditt plagg speciellt.

Accessoarer

1500-talet kan uppfattas som en era av bling – grova guldkedjor, ringar på alla fingrar och på flera fingerleder, flera halsband på samma gång. Men dessa typer av utstyrslar är främst förekommande bland adel. Så fort man kommer nedåt ett snäpp på den sociala stegen så försvinner allt detta, framförallt bland enkla kvinnor. Eventuellt kan man ha en ring, men halsband i dyrbara metaller lyser med sin frånvaro. På samtida avbildningar av prostituerade tycks däremot diverse smycken förekomma, men man bör hålla i åtanke att dessa förmodligen var i betydligt enklare metaller, med avsikt att kopiera adelns betydligt dyrare accessoarer och framstå som flärdfull.

Saker som vanliga enkla kvinnor bar på sig är alltså betydligt mer sparsmakat – framförallt ser man accessoarer hängandes i bältet. Små läderväskor av olika modeller, sybehör och ofta en enkel kniv. Man ser ibland även nycklar.
Det verkar som om man har två bälten, en som man har sina grejer i och ett som man draperar upp klänningen med när man marscherar. Man ser inte någon med två bälten synliga, så man kan tänka sig att “draperingsbältet” tar man av sig när man vill ha en hellång kjol igen och det behöver då inte vara dekorerat med annat än bältspänne eftersom det ändå aldrig syns.

Många pratar om krigsbyten, men tänk att de eventuella krigsbyten man kom över främst tillföll soldaterna – fruar, ”hang arounds” eller kvinnor utan större social status i trossen fick troligen inte njuta särskilt mycket av dyra tyger, guld eller smycken. Det är med andra ord inte troligt att kokerskan eller tvätterskan i en tross hade guldringar på varje finger.

Akta dig för

För mycket saker – Det är aldrig en bra grej att bli en vandrande julgran med tusen saker klinkandes i bältet eller på din dräkt. Tänk på att inte ha med dig mer saker i bältet än vad som är logiskt. Behöver du ha mycket grejer med dig så välj en korg att ta i handen, en säck eller inpackat i ett tygomslag som du bär på ryggen. Pilkorgar verkar däremot inte vara vanliga alls.

Mängder med smycken – alla vill ha fina saker, men som alltid, tänk på vem du är och vad som är praktiskt. Det är inte troligt att en kvinna som följde trossen hade guldkedjor och massa ringar, så till vida hon inte var en ytterst populär prostituerad.

Så har vi det kompletta kittet!
Med hjälp av ytterligare ett bälte så kan man drapera upp klänningen på denna sättet, det gör det mycket smidigare att marschera och är en vanlig syn på kvinnor i trossen.

Så för att repetera lite kort.
Imitera inte männen, bara för att de ser ut på ett visst sätt så betyder de inte att du kan kopiera det till din kvinnodräkt. Tänk även lite på färger och färgkombinationer. Ljusare färger var betydligt billigare att framställa, kanske passar det sig inte för en fattig soldathustru att ha en trippelfärgad panglila klänning med 4 kontrastfärger i lika bjärta färgskalor. Ju enklare kvinna – desto färre olika kontrastfärger och desto ljusare tyger.

På samma sätt kan man även tänka på tyger: silkestyger, sammet och brokader hör hemma på en saxisk adelskvinna i en Cranachmålning – inte på den generella kvinnan i en tross. Du kan basera din dräkt på det lika lite som du kan basera den på Elisabeth I’s mest makabra festklänningar. Under hela medeltiden samt tidig modern tid är och förblir yllet det absolut mest förekommande tyget bland hög och låg, tillsammans med linne.

Det handlar mycket om att klä sig som sin klass och inte plocka in detaljer från andra klasser. Bara för att en avbildad adelskvinna har fina ärmar innebär det inte att din enkla soldatfru hade likadana ärmar – trots att de båda är från 1523. Våga istället återskapa en enkel kvinna, för det var dessa kvinnor som följde landsknekten!

Släpp dina moderna ideal. Konceptet om vad som är snyggt och vackert nu för tiden är inte applicerbart på 1500-talet. Ska du återskapa en period måste du även återskapa deras skönhetsideal. Dessutom är det väldigt viktigt att kolla på vilken del av 1500-talet så ska återskapa och vart du är. Modet ändras ungefär vart 10 år och det finns stora regionala skillnader i norra Europa, även bland enkelt folk och underklass.

Kontrollera alltid titeln på källor eller avbildningar som du vill utgå från. Bara för att det står en sak på Pinterest så betyder det inte att den titeln är korrekt. Dessutom så kan originaltiteln avslöja att det vi ser på bilden kanske i själva verket är ett bibliskt motiv eller en allegori! Då lämpar den avbildningen sig inte att basera en tysk enkel kvinnas kläder på.
Ser något extra knasigt eller makabert ut på en avbildning – ställ dig frågande till vad det är det är för en bild!
En karikatyr kan man inte basera sina kläder på och inte heller helgon/drottningar/adelskvinnors klänningar, i alla fall inte om man vill återskapa en dräkt som bars av en kvinna i en tross.